Blog Image

Byggblogg

Om byggbloggen

Den här byggbloggen handlar om byggandet av en segelbåt. För mer information se Sverker.org

Tack!

Personligt Posted on Fri, March 01, 2019 17:56:58

Tack till alla som
hört av sig på ett eller annat sätt sedan mitt förra inlägg. Jag har inte
riktigt haft kraft att svara er, men er omtanke har betytt mycket!

Så plötsligt händer det. Och hur man än har tänkt sig
saker och ting så är det enda som återstår en känsla av overklighet.

Mobilen ringer, den har jag inte släppt ifrån mig på ett
halvår. Alltid passning, dygnet runt. En röst i telefonen frågar hur jag mår.

– Tack, det är ok efter omständigheterna.

– Du har inte feber eller någon pågående infektion?

– Inte vad jag vet.

– Bra, vi tror att vi hittat ett par lungor som skulle passa
dig. Är du hemma?

– Ja.

– Gör dig iordning för avfärd så ringer jag snart upp igen
med en resplan.

Jag möter Linas blick i andra rummet. Hon har anat samtalets
innebörd, hennes ögon är stora. Vi var just i färd med att baxa ut mig och
resten av familjen på en fikatur, de på promenad och jag på den trehjuliga
elscootern. Ett så arbetssamt projekt, med syrgas och påklädning, att det inte
blir av så ofta. Senaste tiden har det dessutom varit för kallt för mig att
andas ute. Barnen har, givetvis just den här gången, gått före och skall vänta på
skolgården.

Lina och jag tittar stressat på varandra. Vi har halvpackade
väskor och listor på det sista som skall med. Men vi vet inte när vi kommer
tillbaka. Jag tänker att jag inte vet om jag kommer tillbaka. Det finns inga
garantier för en sådan här operation och jag vill gärna krama hejdå till de
käraste jag har. Det ringer igen.


Det kommer en taxi och hämtar er om en halvtimme
för färd till Arlanda och vidare med ambulansflyg till Landvetter. Från
Landvetter väntar taxi till Sahlgrenska.

Jag tittar på Lina. Har du fått tag på barnen, hinner de
hem, frågar jag. Ja, de är på väg, svarar hon och jag slappnar av en smula och
fokuserar återigen på packlistan. Kan inte tänka, glad att jag skrivit listan
och på förhand bestämt mig för att följa den slaviskt, inte tänka om eller
ändra i sista stund. Lina springer runt på sitt håll, samt drar i förberedda
trådar för akutbarnvakt som skall efterföljas av långtidsbarnvakt. Första
avlösning anländer samtidigt med barnen. Vi hinner kramas och säga hejdå och
jag älskar er. Men inte mer, nu väntar taxin utanför.

I taxin blir det tid att skicka några sms till de närmaste
och de som behöver veta. Och för första gången en chans att slappna av och
begrunda. Den enda känsla jag har är att det är overkligt alltihop. Så
overkligt. Sju års sjukdom, varav de senaste 16 månaderna varit en nästan
omänsklig kamp, där tvivlet de senaste veckorna växt kring huruvida jag skulle
hinna få någon ytterligare chans.

Kommer min chans nu? I bakhuvudet gnager
vetskapen om att operationen ännu efter nedsövning kan blåsas av om något
hinder uppstår.

Lina rapporterar av vilka hon meddelat och jag gör detsamma.
Nu först tar vi varandras händer, nu är det inte längre i dem ansvaret ligger,
nu tar andra vid. Vi tittar på varandra och blickar kan säga mycket. Jag hoppas
min förmedlar lättnad, det är vad jag äntligen känner. Och nu jävlar!

Det är en strålande vacker dag och vi har klar sikt från
ambulansflyget, hela vägen till Göteborg. De som uppmuntrande pratat om ”en
vacker dag kommer de att ringa”, fick rätt. Är det här det sista jag ser så är
det vyer att minnas.

På Sahlgrenska är det bråttom och jag hinner knappt igenom
förberedelser, som desinficeringsdusch, men jag känner ingen längtan efter att
vänta. Jag är nöjd med att bara följa order och att det går undan. Snart ligger
jag på operationsbordet. På min fråga till läkarlaget om det är deras första
transplantation försäkrar de mig om att de gjort det fler gånger än de kan räkna,
även om de gör ett försök att istället summera sina tjänsteår, summan minns jag
dock inte. Jag bestämmer mig för att känna mig trygg med det. Men jag har en
trasig axel, ”frozen shoulder”, som gör att jag inte kan ligga som de tänkt.
Det blir lite diskussion och funderande och jag slappnar av när kirurgen säger
att han tidigare drabbats av samma sak och vet att man inte skall forcera
låsningen. De hittar ett sätt att lägga mig och kunna komma åt att byta mina
lungor och jag somnar.

Operationen gick utan större missöden och tog runt 7 timmar.
Jag låg kvar på intensiven i en vecka. Sedan till transplantationsavdelningen
för rehabilitering.

I Sverige gäller sekretess för att donator och mottagare
inte skall kunna identifieras, därför är jag medvetet vag i tidsangivelser och
jag uppmanar de som vet att inte röja den typen av uppgifter.

Sverker 2.0 är i drift. Jag är någon evigt tacksam för det.



Grundläggande

Personligt Posted on Mon, February 18, 2019 13:37:00

Grundläggande hårdvarukompatibilitet har kartlagts och testkörningar på systemnivå görs.



Uppdatering med besked

Personligt Posted on Fri, October 19, 2018 19:13:52

Nu äntligen står jag på Sahlgrenska sjukhusets
väntelista för lungtransplantation!

Vägen till listan har varit en kamp och jag har pendlat
mellan hopp, ilska, förtvivlan, apati och beslutsamhet. Men för att ta det lite
kronologiskt men dock kortfattat.

Som jag skrev i tidigare inlägg i maj så har undersökningar
pågått sedan november 2017 för att utröna om jag är en kandidat för nya lungor.
Man vill veta förutsättningar för att klara operationen och efterföljande
behandling och man vill utesluta andra sjukdomar. Framförallt vill man vara
säker på att det inte finns någon cancer som i så fall skulle få fritt spelrum
när man trycker ner immunförsvaret i syfte att minska kroppens benägenhet att
avstöta de nya organen.

I mitt fall har denna undersökningstid blivit mycket och
omotiverat lång, vars skäl jag inte kunnat få svar på. Men jag har slagits med
näbbar och klor för att skynda på processen, alltmedan jag blivit sämre och
sämre. Bland annat har jag stadigt förlorat i vikt, vilket är vanligt bland
lungsjuka då kroppen helt enkelt gör av med så mycket energi på att andas. I
juni var min vikt så låg att jag inte längre orkade se mig i spegeln.

Så äntligen blev jag kallad till Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg för slutlig utvärdering under vecka 29. Torsdagen samma vecka samlades inblandade
medicinska kompetenser och bedömde det sammantagna underlaget av undersökningsresultat.
De kom i mitt fall fram till att jag var
preliminärt accepterad men med några förbehåll. Jag behövde bland annat göra en
ytterligare undersökning av ryggkotorna samt gå upp i vikt.

Ryggen visade sig inte ställa till med några problem.

Men jag har inte lätt för att gå upp i vikt ens när jag är
frisk och det man begärde kändes omöjligt, vilket jag framförde. Det kändes
också lite orättvist då det var sjukvården som dragit ut på tiden och delvis försatt
mig i den situation där jag nu befann mig. Men någon valmöjlighet fanns ju
inte, förutom valet mellan att försöka eller dö.

Möjligheten att äta mer och komplettera med näringsdrycker
var redan uttömd, så det som återstod var att göra en gastrostomioperation.
Helt enkelt en slang genom buken in i magen, genom vilken man kan pumpa in
näring utan att behöva gå via munnen. Så blev det. Sedan dess har jag ägnat all
vaken tid åt att inta så många kalorier som möjligt genom mat, näringsdrycker
och via denna gastrostomiport. Problemet är att hela kroppen blir starkt påverkad
av att ta hand om alla energi, så 12 timmar av min vakna tid per dygn mår jag
väldigt dåligt på flera sätt, så dåligt att jag inte kan prata med någon
eller ens se på tv. Likadant varje dag sedan juli. Mitt liv har tagit time out.

Jag har inte nått uppsatt mål än, men man tyckte i förra
veckan att jag kommit tillräckligt långt för att kunna sättas upp på listan,
samtidigt som jag fortsätter pumpa näring i väntan på att rätt lungor dyker
upp.

I övrigt är jag nu i stort sett beroende av syrgas och har
fått en rullstol för att kunna förflyttas. Bara att klä på sig är ett
arbetspass. Jag var inte säker på att jag skulle överleva värmen i somras och
kommer aldrig glömma hur det kändes att sitta och flämta efter luft i
korsdraget mellan två fönster.

Jag hoppas att det nu inte dröjer så länge innan passande
lungor hittas och att jag aldrig behöver uppleva ett jobbigare eller värre år
än mitt 46:e.



Läget maj 2018

Personligt Posted on Tue, May 29, 2018 14:13:52

En del vet mycket, en del lite och andra inget. De som inget vet kanske undrar över att båtprojektet går så långsamt, andra undrar hur läget är i ett mer allmänt perspektiv och de som vet mer undrar hur dagsformen är. Det är svårt att enkelt ge ett svar, så därför skriver jag här lite mer om läget för mig personligen.

Samma höst jag fyllde 40 (2012) drabbades jag av en lunginflammation. I samband med detta upptäcktes att jag led av bronkiektasier, en obotlig och dödlig lungsjukdom. Symptomen är gradvis försämring och minskning av lungkapaciteten. Sista utvägen är lungtransplantation. Ingen ville ge mig någon tidsprognos men efter egna efterforskningar gissade jag på att mina lungor skulle klara fem år.

Idag 2018 är läget sådant att jag är så dålig att jag är sjukskriven till 100% och en transplantationsutredning pågår. Min lungkapacitet är nu så låg att jag inte klarar någon som helst fysisk ansträngning. Jag kan med stor ansträngning gå 20 m.

Sedan november 2017 pågår alltså en utredning för att se om jag kan vara aktuell för en lungtransplantation. En sådan transplantation, där båda lungorna byts, är mitt enda hopp för framtiden. Under dessa månader sedan november har jag genomgått en mängd undersökningar och provtagningar på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Syftena med dessa är dels att utesluta andra sjukdomar och dels att kartlägga mina förutsättningar att klara en sådan omfattande operation med efterföljande behandling, som en lungtransplantation innebär. I skrivande stund, maj 2018, har jag bockat av de undersökningar som hittills begärts. Nästa steg är att vänta på besked från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för att få komma dit på en avslutande utvärdering, och därefter besked om jag blir uppsatt på väntelistan för nya lungor.

Det är tämligen påfrestande att inte ha någon som helst tidsram att förhålla sig till när man går och väntar på att någon annan skall bestämma om man får en chans till eller om man gjort sitt, men det är inte mycket att göra annat än att härda ut och hoppas.

Eftersom detta i grunden är en båtbyggarblogg så kanske några undrar: Varför fortsätter jag ändå envisas med ett bygga en båt som jag kanske aldrig får sjösätta? Ja, den här typen av förutsättningar föranleder givetvis en del funderingar. Jag har så att säga tid med en hel del funderingar. Vad är viktigt i livet? Slutsatsen är att få vara med min familj och att få se mina två söner växa upp överskuggar allt. Det är fortfarande den slutsatsen som varje dag vägleder mig i mina val. Men så länge båten inte kräver stora investeringar, materialet är redan inköpt, och så länge jag inte bygger på tid som jag annars kunde ägnat åt att vara med familjen, så känns det ok. För än så länge ger det mig glädje och energi att bygga på båten. Så långt det gått med lungorna nu kan jag dock i praktiken inte bygga själv, utan får anlita hjälp och stå och peka och ha synpunkter och vara jobbig. Även den lilla insatsen är bara möjlig under bra dagar. Men jag känner att så länge det inte står helt still så får det gå hur långsamt det vill.

Jag har också kommit fram till att jag måste försöka leva som att jag har många år kvar. Jag måste planera för livet, jag kan inte planera för döden. Därför att leva som om varje dag vore den sista, är att leva med ständig dödsångest.

Så jag fortsätter.



Mallarna väck – det är vår!

Mallar Posted on Mon, May 07, 2018 17:27:06

Nu har vi tagit ur mallarna ur skrovet och för första gången
kan man ”knalla omkring” och få en känsla för storleken invändigt. Blir säkert
bra.

Tillsvidare spar vi mallarna ihopsatta för att kunna använda
som mallar(!) till skott och övrig inredning.

Nedlagd byggarbetstid: 556 timmar.

(I “nedlagd byggarbetstid” ingår inte planering, inköp, transporter eller legoarbeten.)



På rätt köl!

Vändram/vagga Posted on Tue, August 22, 2017 16:48:18

Milstolpe I

Nu är skrovet äntligen vänt!

Efter att vi gjort det sista med vändställningen och slipat
av de sista kanterna på fenan så var skrovet klart för vändning. Klockan nio i
söndags träffades Pedrik, Martin, Tommy, min far och jag för att göra ett
försök att vända på skrovet. Klockan 12 var det gjort och inga större missöden
inträffade. Puuuh! Många funderingar kring hur detta skulle göras och vad som
krävdes kunde jag nu lägga bakom mig. Natten efter sov jag gott.

Det har varit ett dåligt år såhär långt för detta
båtprojekt. Min hälsa är knackig och våren var kall och försvårade allt arbete
med laminering, så inte mycket arbete har blivit gjort. Under sommaren har
tiden gått åt till arbete med hus, byte av syll som husbockar ätit upp, byte av
expansionskärl till den solfångaruppvärmda varmvattenberedaren, byte av
vedspis, installation av fiberanslutning, omryftning av agtak… ja, det finns
saker att roa sig med förutom båtbygge. Därtill vill jag ju vara så mycket
som möjligt med barnen och familjen.

Åter till vändningen. I lokalen finns några traverser, men
de klarar endast max 500 kg. En grov uppskattning är att skrovet tillsammans
med mallar och vändställning väger runt 1500 kg, så det var en nöt att knäcka.
I lokalens mitt finns en takbalk som begränsar takhöjden så att skrovet inte
kan vändas under denna, alltså måste skrovet samtidigt som det vänds förbli på
samma yta, alltså rotera på plats. Då skrovet endast är laminerat på utsidan är
det ännu instabilt och tål inte alltför mycket påfrestningar utan att tappa
formen. Lösningen blev därför att låta alla mallarna sitta kvar för att
stabilisera under vändningen, men även för att jag efter vändningen skall kunna
mäta in att formen inte ändrats. Nackdelen med att låta mallarna sitta kvar är
att de utgör en inte försumbar vikt, sannolikt lika stor som skrovets egen
vikt. För att lyfta skrovet vid vändningen använde vi en gaffeltruck. En sådan
kan användas på många sätt, vi använde den för att lyfta, knuffa, dra och
slutligen som mothåll, men skrovet stödde sig hela tiden på golvet. Traverserna använde vi för att säkra och slutligen hissa
ner skrovet i sista momentet. Vi lyfte ena långsidan med trucken, drog alltihop
bakåt, välte upp på högkant, drog allt bakåt och välte runt igen och, voila´, så
var det klart! Visst, skruvar slets ur, delar av ställningen knäcktes, men på
det hela taget gick det bra!

Mycket stort tack till Pedrik Ljung, Martin Larsson, Tommy
och min far Bo Hagberg, med er hjälp gick det ”lätt”!

Min far konstaterar att nu är vi redo för att vända.

Vändningen påbörjad, gaffeltrucken lyfter och drar alltihop
bakåt, traverser säkrar. Bakom trucken Martin och ovanpå står Pedrik, till
höger skymtar Tommy.

Halvvägs! Från vänster: min far, Tommy och Pedrik.

Sista momentet, att fira ner. Tommy i förgrunden.

Puuuh, det är på den här ledden jag vill se båten, nu och i
framtiden!



Mer fena

Skrov Posted on Sun, May 07, 2017 12:50:45

Arbetet har näst intill stått stilla under den kalla halvan av året. Fenan är dock ytterligare något påbyggd och nu även inmätt med laser för att få den rak och med rätt form. Lite slipning återstår innan den är helt färdig.



Tjockare fena

Skrov Posted on Wed, November 16, 2016 18:33:42

Fler lager epoxi och glasfiber har lagts på fenan som börjar se stabil ut. Ytterligare lager skall lamineras på och sedan måste formen justeras så att den blir rak och fin och hydrodynamiskt bra. Den svarta struten på bilden är bakdelen av det rostfria propelleraxelröret som har en monterad plaststrut för att optimera vattenflödet kring propellern.

Nu är det 3-4 plusgrader i arbetslokalen, därav plasttältet för att kunna värma enbart den del vi arbetar på.



Next »