En del vet mycket, en del lite och andra inget. De som inget vet kanske undrar över att båtprojektet går så långsamt, andra undrar hur läget är i ett mer allmänt perspektiv och de som vet mer undrar hur dagsformen är. Det är svårt att enkelt ge ett svar, så därför skriver jag här lite mer om läget för mig personligen.

Samma höst jag fyllde 40 (2012) drabbades jag av en lunginflammation. I samband med detta upptäcktes att jag led av bronkiektasier, en obotlig och dödlig lungsjukdom. Symptomen är gradvis försämring och minskning av lungkapaciteten. Sista utvägen är lungtransplantation. Ingen ville ge mig någon tidsprognos men efter egna efterforskningar gissade jag på att mina lungor skulle klara fem år.

Idag 2018 är läget sådant att jag är så dålig att jag är sjukskriven till 100% och en transplantationsutredning pågår. Min lungkapacitet är nu så låg att jag inte klarar någon som helst fysisk ansträngning. Jag kan med stor ansträngning gå 20 m.

Sedan november 2017 pågår alltså en utredning för att se om jag kan vara aktuell för en lungtransplantation. En sådan transplantation, där båda lungorna byts, är mitt enda hopp för framtiden. Under dessa månader sedan november har jag genomgått en mängd undersökningar och provtagningar på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Syftena med dessa är dels att utesluta andra sjukdomar och dels att kartlägga mina förutsättningar att klara en sådan omfattande operation med efterföljande behandling, som en lungtransplantation innebär. I skrivande stund, maj 2018, har jag bockat av de undersökningar som hittills begärts. Nästa steg är att vänta på besked från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för att få komma dit på en avslutande utvärdering, och därefter besked om jag blir uppsatt på väntelistan för nya lungor.

Det är tämligen påfrestande att inte ha någon som helst tidsram att förhålla sig till när man går och väntar på att någon annan skall bestämma om man får en chans till eller om man gjort sitt, men det är inte mycket att göra annat än att härda ut och hoppas.

Eftersom detta i grunden är en båtbyggarblogg så kanske några undrar: Varför fortsätter jag ändå envisas med ett bygga en båt som jag kanske aldrig får sjösätta? Ja, den här typen av förutsättningar föranleder givetvis en del funderingar. Jag har så att säga tid med en hel del funderingar. Vad är viktigt i livet? Slutsatsen är att få vara med min familj och att få se mina två söner växa upp överskuggar allt. Det är fortfarande den slutsatsen som varje dag vägleder mig i mina val. Men så länge båten inte kräver stora investeringar, materialet är redan inköpt, och så länge jag inte bygger på tid som jag annars kunde ägnat åt att vara med familjen, så känns det ok. För än så länge ger det mig glädje och energi att bygga på båten. Så långt det gått med lungorna nu kan jag dock i praktiken inte bygga själv, utan får anlita hjälp och stå och peka och ha synpunkter och vara jobbig. Även den lilla insatsen är bara möjlig under bra dagar. Men jag känner att så länge det inte står helt still så får det gå hur långsamt det vill.

Jag har också kommit fram till att jag måste försöka leva som att jag har många år kvar. Jag måste planera för livet, jag kan inte planera för döden. Därför att leva som om varje dag vore den sista, är att leva med ständig dödsångest.

Så jag fortsätter.