Tack till alla som
hört av sig på ett eller annat sätt sedan mitt förra inlägg. Jag har inte
riktigt haft kraft att svara er, men er omtanke har betytt mycket!

Så plötsligt händer det. Och hur man än har tänkt sig
saker och ting så är det enda som återstår en känsla av overklighet.

Mobilen ringer, den har jag inte släppt ifrån mig på ett
halvår. Alltid passning, dygnet runt. En röst i telefonen frågar hur jag mår.

– Tack, det är ok efter omständigheterna.

– Du har inte feber eller någon pågående infektion?

– Inte vad jag vet.

– Bra, vi tror att vi hittat ett par lungor som skulle passa
dig. Är du hemma?

– Ja.

– Gör dig iordning för avfärd så ringer jag snart upp igen
med en resplan.

Jag möter Linas blick i andra rummet. Hon har anat samtalets
innebörd, hennes ögon är stora. Vi var just i färd med att baxa ut mig och
resten av familjen på en fikatur, de på promenad och jag på den trehjuliga
elscootern. Ett så arbetssamt projekt, med syrgas och påklädning, att det inte
blir av så ofta. Senaste tiden har det dessutom varit för kallt för mig att
andas ute. Barnen har, givetvis just den här gången, gått före och skall vänta på
skolgården.

Lina och jag tittar stressat på varandra. Vi har halvpackade
väskor och listor på det sista som skall med. Men vi vet inte när vi kommer
tillbaka. Jag tänker att jag inte vet om jag kommer tillbaka. Det finns inga
garantier för en sådan här operation och jag vill gärna krama hejdå till de
käraste jag har. Det ringer igen.


Det kommer en taxi och hämtar er om en halvtimme
för färd till Arlanda och vidare med ambulansflyg till Landvetter. Från
Landvetter väntar taxi till Sahlgrenska.

Jag tittar på Lina. Har du fått tag på barnen, hinner de
hem, frågar jag. Ja, de är på väg, svarar hon och jag slappnar av en smula och
fokuserar återigen på packlistan. Kan inte tänka, glad att jag skrivit listan
och på förhand bestämt mig för att följa den slaviskt, inte tänka om eller
ändra i sista stund. Lina springer runt på sitt håll, samt drar i förberedda
trådar för akutbarnvakt som skall efterföljas av långtidsbarnvakt. Första
avlösning anländer samtidigt med barnen. Vi hinner kramas och säga hejdå och
jag älskar er. Men inte mer, nu väntar taxin utanför.

I taxin blir det tid att skicka några sms till de närmaste
och de som behöver veta. Och för första gången en chans att slappna av och
begrunda. Den enda känsla jag har är att det är overkligt alltihop. Så
overkligt. Sju års sjukdom, varav de senaste 16 månaderna varit en nästan
omänsklig kamp, där tvivlet de senaste veckorna växt kring huruvida jag skulle
hinna få någon ytterligare chans.

Kommer min chans nu? I bakhuvudet gnager
vetskapen om att operationen ännu efter nedsövning kan blåsas av om något
hinder uppstår.

Lina rapporterar av vilka hon meddelat och jag gör detsamma.
Nu först tar vi varandras händer, nu är det inte längre i dem ansvaret ligger,
nu tar andra vid. Vi tittar på varandra och blickar kan säga mycket. Jag hoppas
min förmedlar lättnad, det är vad jag äntligen känner. Och nu jävlar!

Det är en strålande vacker dag och vi har klar sikt från
ambulansflyget, hela vägen till Göteborg. De som uppmuntrande pratat om ”en
vacker dag kommer de att ringa”, fick rätt. Är det här det sista jag ser så är
det vyer att minnas.

På Sahlgrenska är det bråttom och jag hinner knappt igenom
förberedelser, som desinficeringsdusch, men jag känner ingen längtan efter att
vänta. Jag är nöjd med att bara följa order och att det går undan. Snart ligger
jag på operationsbordet. På min fråga till läkarlaget om det är deras första
transplantation försäkrar de mig om att de gjort det fler gånger än de kan räkna,
även om de gör ett försök att istället summera sina tjänsteår, summan minns jag
dock inte. Jag bestämmer mig för att känna mig trygg med det. Men jag har en
trasig axel, ”frozen shoulder”, som gör att jag inte kan ligga som de tänkt.
Det blir lite diskussion och funderande och jag slappnar av när kirurgen säger
att han tidigare drabbats av samma sak och vet att man inte skall forcera
låsningen. De hittar ett sätt att lägga mig och kunna komma åt att byta mina
lungor och jag somnar.

Operationen gick utan större missöden och tog runt 7 timmar.
Jag låg kvar på intensiven i en vecka. Sedan till transplantationsavdelningen
för rehabilitering.

I Sverige gäller sekretess för att donator och mottagare
inte skall kunna identifieras, därför är jag medvetet vag i tidsangivelser och
jag uppmanar de som vet att inte röja den typen av uppgifter.

Sverker 2.0 är i drift. Jag är någon evigt tacksam för det.